Det närmar sig. Egentligen är det inte mycket som kommer förändras, men snart skriver vi 2017 istället för 2016. Jag tror att vi kan behöva det där, att låtsas att det är större än vad det egentligen är. Jag är i alla fall ett fan av känslan av ett nytt år som ligger blankt framför mig. Det är nu jag tänker som mest på vad jag tycker om och hur livet känns och jag skriver listor på saker jag skulle vilja göra det kommande året, stort som smått. Mest smått.
Det blir inget plugg för mig i vår. Jag sökte ju bibliotekarieutbildningen på distans, men hamnade en bra bit ner på reservlistan. Det känns helt okej. Jag hade tänkt tacka ja om jag kom in, men om jag ska vara ärlig så sökte jag mest för att jag inte trodde att mitt jobbkontrakt skulle förlängas. Fast det gjorde det. Och jag har dessutom fått lite fasta jobbpass på rullande schema, vilket känns skönt. Jag kommer säkert få flänga runt på olika bibliotek en del även i vår, men de fasta passen jag har fått är på huvudbiblioteket så det blir att hänga där allra mest.
Något annat som känns bra inför det kommande året är att jag har köpt mig en ny almanacka. Från personligalmanacka.se. Kontrollfreaket har nu inte bara en ny almanacka utan jag har också fått skapa den alldeles själv. Och stickers fick man med också! Klart Maja snart 26 är glad!
Innan vi skuttar över strecket är det ju självklart nyårsafton. Jag och Philip kommer fira hemma hos oss tillsammans med tre par till och jag tror det kommer bli alldeles jättebra. Menyn känns tipptopp, glitterstrumpbrallorna är inhandlade, jag planerar att bygga upp en liten fotostudio/automat och ryktet säger att vi ska till bron vid tolvslaget.
Får jag inte feeling mitt i förberedelserna så blir det nog så att vi hörs nästa år. Freja och mormor (och om någon annan vågar kommentera så är ni också välkomna;)) - ni får gärna kommentera vad ni gillar allra bäst för inlägg eller vad ni skulle vilja läsa eller se mer av här på min lilla blogg. ;)
När jag skriver detta är det annandagen, eller annankvällen. Klockan är snart tio. Jag sitter i soffan, skavfötters med Philip och bakom mig skallrar den hårda vinden i fönstret. Snart kommer nog något flygande och krossar rutan, tänker jag.
Imorse åt jag en brun frukost och bloggade lite om julen.
Innan jag och Philip tog bilen till Hästholmen och till detta fina hus där Karin och Töjje bor. Och för tillfället också Moa.
Moa hade förberett med glögg och pepparkakor ute. Men det gick bara inte. För det stormade och regnade rätt mycket just då.
Vi gick in i stället. Och drack glögg och åt lunch och efterrätt. Så mycket gott. Tack för det!<3
Det värsta vädret blåste bort så sen vågade vi oss ut ändå. Ner till hamnen.
Och ut mellan åkrar för att hitta ner till vattnet på annat ställe, men det gick sådär så vi vände. Vi får utforska mer någon annan dag, när det inte är storm, sa vi.
Men några kast till ville han ta, fiskarn. Så vi kilade ner till hamnen en sväng till.
Strax innan denna bild togs så fick han dock en våg över sig och det roliga var slut.
Vi gick in och värmde oss vid brasan och Philip fick låna torra byxor och vid fem åkte vi hem. Så gosigt att träffa bästaste Moa och att få se hur fint de bor där nere i Hästholmen. :)
Nu ikväll försöker jag bota bort va-kort-ledigheten-va-känslan och det-känns-inte-så-kul-att-jobba-imorgon-deppen med gott nytt té, kramar och färgglada tuschpennor. Måste nog försöka lite till.
Nu har några mysiga dagar återigen gått till historien. Dagen för dagen jobbade jag till fyra, men på kvällen blev det traditionsenlig granklädning på landet. Med Ellen, Per och mamma.
Och så blev det julafton. Med tre firanden. Här hos Philips föräldrar. Ni kan räkna med att få detta som julkort nästa år! ;)
På kvällen åkte vi vidare till Sonnorp. Fick skjutsa tomten med. Dåligt med snö i år ju. Kanske var Vera lite för liten för att förstå tomtens storhet i år, men som ni ser skänkte han glädje och pirr åt andra.
Vid midnatt åkte vi hem och det var nog först igår jag insåg hur mycket fint jag fått. Stort tack alla inblandade för det nedan (och mer där till!)!
Och än är inte myset slut. Även idag är det ledigt och vi ska strax ta en dagstripp till Hästholmen! Och kameran hänger med. :)
Här sitter jag och äter en ganka sen onsdagsfrukost. Jag jobbar bara på eftermiddagen idag, vilket känns skönt efter en lång dag igår.
Visst är det oturligt att julen ligger som den ligger i år? Men tre dagar får ju de allra flesta av oss lite ledigt iallafall. Jag jobbar som skrivet några timmar idag, några imorgon och några på fredag innan jag tar jul efter klockan 16. Sen blir det en hel del jobb i mellandagarna, men det tar vi då. Nu är jag sugen på julen.
På fredag kommer jag åka till Sonnorp efter jobbet där julgranen traditionsenligt ska kläs kvällen före dagen. På julaftonsmorgon blir det att öppna varsin liten klapp (som redan ligger under granen! :)) innan vi åker och äter frukost hos farmor och farfar med den sidan av släkten, sen blir det julmat och lite klappar hos Philips föräldrar på dagen och sen julklappsutdelning på landet med mammas sida på kvällen. En fullspäckad dag alltså, men efter att ha kört på detta upplägg även förra året så vet vi att det blir en himlans bra dag!
Ikväll hoppas jag att det blir något som liknar ett hus av den där klumpen vi har i kylskåpet. :)
Ja, det är det faktiskt! Men jag ska visa er vägen dit lite först.
Igår blev det som så att jag åkte ut till landet en sväng. Jag menar vem hade hellre ätit lunch själv än med stjärnan nedan? Ingen jag känner iallafall.
Vera är åtta månader gammal idag och blir i detta stadie så här glad när hon får en ful smällkaramell av sin moster. Vi får väl se hur länge hon är så lättflörtad. ;)
Jag gjorde två fina också, men de behöll jag av säkerhetsskäl själv. Och så satte jag trådar i tre pynt som jag gjorde en annan landetdag.
Sen hoppar vi väl ungefär ett dygn i tid. Till idag. Philip och jag åkte till landet igen och hämtade en gran till oss.
I sällskap med hela familjen.
Och här har vi slutresultatet!
Jo, nog blev det bra alltid. Till slut. Jag kan ha sagt något i stil med "men HUR kan det vara så svårt, jag vill bara klä GRANJÄVELN!" när vi kämpade med att få den rak. Men nu känns det bra och det är ju faktiskt värt lite strul och frustration. Jag tycker att vi hittade oss ett riktigt fint exemplar och det känns skönt nu när den står där så grön och gran(n) i stugan.
Vi har dock inte orkat med något pepparkakshusbygge än, men vi har en färdig deg så det ska nog bli av tids nog. Och då, då återkommer jag igen! :)
Min dag har börjat i tvättstugan. Eller alltså, jag vaknade ju inte där, men ni fattar. Inte så mycket spännande att rapportera där ifrån så jag tänker att vi pratar torsdag istället. Jag var ledig och Philip slutade tidigt och vi tänkte båda på varsitt håll att "låt oss utflykta!" Tänkt och sagt och gjort. Vid klockan två var vi där:
Alltså i Karlsby. Kanske ingen överraskning längre, det är ju liksom där vi hänger.
Så fint var det. Så där lagom blått och lagom molnswishigt på himlen. Och frost. Frost är ju bra vackert.
Kors i taket vad vackert!
Vi fikade med en helt okejbra utsikt.
Och sen undersökte vi huruvida två hala saker (i detta fallet is och bananskal) blir dubbelt så halt eller om liksom minus plus minus blir plus som man lärde sig någon gång. Det blev dubbelt så halt.
Det står en mupp på isen och det är jag.
Det står en mupp på isen och det är Philip.
Hej igen bilen!
Sånt där gillar vi.
Idag är planerna ganska lösa. Sambon min lördagsjobbar lite och förutom tvätt har jag lite småtankar om vad jag kan pyssla med, men vi får se. Det känns oplanerat på ett skönt sätt idag.
Imorgon har vi tänkt leta och hämta gran och så blir det nog lite pepparkaksbak också. Det var ju tal om något spektakulärt husbygge där... Ja ni hör ju, jag måste återkomma imorgon!
(OBS! Detta inlägg är tillägnat Philip, så att du vet, men är du inte Philip så får du ta del av inlägget iallafall. Om du vill alltså)
Philip. När jag bestämde mig för att ge dig en julkalender i år visste jag att det skulle bli en utmaning. Herregud alltså, att komma på 24 små gåvor att ge är ju inte lätt. Jag vet fortfarande inte hur jag ska klara det hela vägen. Men det är värt lite ångest om målet är att du blir lite mer nyfiken och glad-pirrig än vad du kanske hade varit utan denna oförutsägbara oplanerade julkalender.
Lucka 15 är ett tack för 2016. Ett tack för att du stått ut med mig ännu ett år och skänkt mig så mycket glädje, skratt och lycka. Jag kan inte visa allt jag vill tacka dig för, men 12 små tackkort får det bli. Ett från varje månad.
Tack för att du tog med mig till Borghamn den 8 december.
Tack för att du följde med till Nyköping 19-20 november.
Tack för Stockholmshelgen 14-16 oktober.
Tack för våffellunchen den 8 september.
Tack för Uppsalahelgen 27-28 augusti.
Tack för att du åt en bulle på Boren med mig den 30 juli.
Tack för att du blev min sambo på riktigt den 21 juni.
Tack för att du stöttade mig i mitt färgglada stolprojekt. Bland annat den 5 maj.
Tack för att du följde med hela min tjocka släkt till Lissabon 21-25 april.
Tack för att du gjorde hemmagjord pasta med mig den 25 mars.
Tack för att du gav mig en kindpuss på Håleberget den 8 februari.
Tack för att du drack varm choklad med mig i Varamon den 6 januari.
Jag har just spenderat något som säkert kan anses som orimligt mycket tid tillsammans med några pallar, en kamera och två bebisekar. Jag tror att det var fem ekollon som jag plockade in i höstas och nu finns det alltså två kvar. Två fina exemplar.
I början av 2014, ett par månader efter att vi hade träffats och blivit tillsammans, ristade jag och Philip in våra bokstäver och ett hjärta på en trädstam vid kanalen. Nära platsen vi först träffades.
Från bloggen 8 juni 2014:
Eftersom Philip/vi bodde i närheten av kanalen så var det en naturlig promenadväg och det blev såklart att man kikade på inristningen när man hade vägarna förbi. Jag minns hur vi kommenterade att den blev mindre och mindre färsk. Hur fint det var att liksom se trädet och våra bokstäver smälta samman. I somras flyttade vi ju och även fast vi fortfarande bor i samma stad så har vi inte vägarna förbi inristningen lika ofta.
Men så en kväll för kanske en månad sen ungefär när jag satt på stationen i Linköping och väntade på tåget hem så blev jag taggad på instagram. Min vän Lovisa skrev "är inte det här den inristningen som ni gjorde?"
Joo, det var det ju! Av alla inristningar på det trädet och alla träd runt kanalen och i hela världen var där en bild på just våra bokstäver. Tagen av någon annan. Och inte av vem som helst utan av en person som gör vackra smycken!
Både vi och Caroline, som smyckestjejen heter, blev otroligt överraskade över alla tillfälligheter som hade slagit så rätt och så skickade hon ett meddelande till mig!
Återigen blev jag överraskad och glad! Och det är klart jag slog till. Det var meningen. Cirkeln måste slutas. Gulliga Caroline skrev att hon skulle vilja ge det till mig, men att de måste ta kostnaden för själva silvret. Det betalade jag med glädje och summan jag fick betala var betydligt lägre än smyckets ordinarie pris.
Och så idag kom dagen då jag hämtade det! Nu har jag halsbandet i min ägo och det blev så fint. Riktigt likt vår inristning och mindre än vad jag hade trott, vilket var positivt. Nu vet jag vad jag har runt halsen på jul och nyår.
Tänk att de där små bokstäverna som vi karvade in i en gammal trädstam med hjälp av en slö nyckel, nu finns på ett fint silversmycke! Hela historien känns så fin och nästan overklig.
Tack Caroline för det fina smycket och tack Lovisa som inte bara gav mig Philips telefonnummer i början av 2014 utan också var uppmärksam nog att känna igen några gamla bokstäver flera år senare!<3
Det här är bannemej något att berätta för barnbarnen.
Idag har jag haft en fin dag. Förmiddagen började med diverse pyssel. Det kändes bra. Jag har på riktigt haft cravings efter kreativitet ett tag nu och det kändes skönt att råda bot på det.
Vid kvart över tolv promenerade jag mot stationen där jag inte tog tåget till Linköping, som ni kanske hade gissat, utan bussen till Vadstena.
Där jag mötte en solig kille som bara jobbade till klockan ett idag.
Vi åt lunch och besökte några butiker i ett ganska folktomt Vadstena. Fast vi sprang faktiskt på en kändis - Philips pappa av alla människor.
När det såg ut som att det brann bakom slottet åkte vi vidare.
Fast inte hem. Inte riktigt än. Först åkte vi en sväng till Borghamn. Philip hade ju packat med sig fiskeväskan på morgonen.
Det var fint.
Men ruskigt blåsigt.
Och kallare än vi trodde, så efter en stund var vi rätt nöjda och styrde kosan mot Motala.
Hemma igen blev det visst en ganska så lång eftermiddagslur, men nu är jag pigg igen. Nej, men vaken iallafall.
Den andra advent tvåtusensexton vaknade jag upp i en soffa hemma hos min bästa vän Moa.
Alltså i Falun. Jag, min mamma, min lillasyster och Moas mamma hade åkt bil dit morgonen innan. När vi åkte hemifrån var det snö hemma, men ju närmre Falun vi kom desto mindre vit var marken. Men så vaknade vi den andra advent och Moa tjoade från köket: Det är snööö! Och det var det. Någon hade fixat snö till oss, lagom till den årliga julmarknaden vid Falu gruva.
Vi promenerade dit hela bunten. Alltså alla hittills nämnda och så storasystrarna med varsin knodd.
Falun är fint. Lite likt Motala på så sätt att det finns ganska mycket vatten ändå.
Innan vi gick in på marknaden var det matpaus för de yngsta. Jag gillar hur man kan ana en viss opepphet över detta faktum på bilden nedan. Kan vi gå in på marknaden snart eller? ;)
Ja, visst kan vi det!
Jag köpte dalaté och brända mandlar till mig själv, en chokladtryffelpåse till Philips lucka nummer 4 och så blev det en födelsedagspresentskopp till mamma eftersom hon ville ha koppen och inte har swish.
Det är en fin tradition vi har skapat. Det här med julmarknaden i Falun. Förra året hade vi två tjockisar med oss, i år två småttingar i barnvagnar och nästa år kanske de springer bredvid oss.
Hej och välkommen till min lilla blogg!
Jag tycker om att sätta guldkant på tillvaron. Att äta glass. Fotografera. Blåsa såpbubblor. Gå hand i hand. Snurra på ett fält. Läsa. Skratta. Blogga. Och så vidare. Hoppas att du tycker om min blogg! Ha en fin dag!
