Klappar på axlar
Kategori: Maja
Hej från museet igen!
Jag har just guidat några personer här uppe. På tisdagar är det öppen guidning klockan 11 och den som jobbar den guidar helt enkelt. Årets absolut största skräck för min del. Ni som känner mig vet säkert att jag kanske inte helst i världen ställer mig upp och talar inför grupp. Jag har haft problem med röda kinder under hela skoltiden. Men vet ni? Jag tror att det har växt bort. Jag tycker fortfarande inte att det är kul. Svetten kryper fram i handflatorna. Jag famlar med orden. Pratar för fort. Men jag blir inte röd i ansiktet. Det känns bättre och bättre. Det skulle jag vilja skriva i ett brev till 12-åriga, 16-åriga och 20-åriga Maja. Det blir bättre.
Nu klappar jag mig själv på axeln och nästa gång, då det är sista gången för mig, då ska det gå ännu lite bättre.
Nog om det.
Jag vill passa på att klappa naturen på axeln lite också.
I söndags efter museijobbet åkte Philip och jag till skogs. Vi kom hem med en alldeles lagom skörd.
Kvällsmaten blev så här god. Jag har tur som har Philip som är bättre på att hitta svamp än mig och som dessutom inte gillar att äta den själv:
Igårkväll la vi i några kräftburar. I natt vid tolv väckte Philip mig, som hade sovit på soffan en timme, och vi åkte och tömde burarna.
Och vid nio imorse var vi tillbaka och tog upp burarna och tömde igen.
Det blev en alldeles lagom fångst. Philip skulle räkna dom vid koket, men vi gissade på ca 40.
Så imorgon kör vi en liten kräftskiva. :)
Jag slogs av hur himla lyxigt det är. Att "bara" gå ut i skogen och få ta hem. Och samma sak med kräftorna.
Tack naturen!<3
Maja.
