majjaeriksson

 

I lördags läste jag ut Jokern. Jag lånade boken på bibblan för att jag råkade se den och för att den är skriven av Markus Zusak som skrev Boktjuven som jag tyckte mycket om.
Jokern handlar om Ed som är 19 år, kör taxi och är kär i sin bästa vän. Han är en vanlig kille som lever ett ganska händelselöst liv, men så börjar han få spelkort som det står olika adresser på. Han vet inte vem det är som skickar korten, eller varför, men han åker till varje adress och gör det han tror att han ska göra för människorna som bor på adresserna. Han träffar exempelvis på en man som misshandlar och våldtar sin fru, en gammal kvinna som tror att Ed är hennes döde man, en katolsk präst som tappat kontakten med sin bror, en gammal och ensam farbror som äger en liten bio och så vidare och så vidare.

 

I början tyckte jag inte om boken alls. Den börjar med ett himla underligt rån och den var bara simpel samtidigt som den var komplicerad och för konstig för att vara intressant, tyckte jag. Men sen kom jag in i historien lite mer och började se det spännande, och det fina, i den. Skulle jag beskriva boken med två ord får det nog bli underlig men fin, tänkte jag när jag var någostans i början av slutet. Men när jag stängde igen boken efter sista sidan så sa jag ändå bekymrat: "Alltså... Hmm..." Den hade absolut någonting, men var nog lite för flummig och kanske klyschig trots allt. Mm, otydligt bokbetyg, minst sagt.

 

Maja.