majjaeriksson

 

Igår läste jag ut I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början av Kristian Gidlund. Jag var en av alla de som följde hans blogg och när jag såg hans bok på bokrean tvekade jag inte en sekund. Kristian skriver så poetisk. Så vackra ord om det fulaste och hemskaste och sorgligaste man kan tänka sig. Och han verkar så klok och modig och osjälvisk. Ett av de starkaste avsnitten i boken tycker jag är när han skriver ett brev till sitt barn som han aldrig kommer att få. Hela boken är såklart stark, kanske är den så stark som den är för att vi vet slutet på Kristians historia, att han till slut förlorade striden mot cancern. Men samtidigt som den beskriver ett rent helvete tycker jag att boken är inspirerande. Hans ord är inspirerande, han får mig att vilja skriva mer och skriva bättre. Och genom Kristians ord tycks också själva livet bli mer inspirerande. Eller ännu mer viktigt. Vi måste bli ännu bättre att ta vara på det.

 

Maja.