majjaeriksson

 

Och nu: Den senaste tiden har jag grubblat en del på framtiden. Jag har varit ledsen för att jag är orolig för vad det ska bli av mig. För att jag inte vet vad jag vill göra. För att jag inte vet hur min nästa, och sista, termin på Kulturvetarprogrammet kommer se ut. För att jag inte vet vad som händer efter det. För att jag inte vet vad jag vill. Jag försöker tänka att jag fortfarande inte behöver veta. Att det rent utav är spännande att jag inte vet. Att jag inte ångrat att jag läste svenska i Örebro en termin, "inte gjort någonting" en termin, sommarjobbat med gräsklippning och ogräsrensing tre somrar, läst foto på folkhögskola ett år och nu läst kulturvetenskap i Linköping 2+ år. Allt det där har varit roligt och utvecklande och bra för mig, tror jag, vill jag tro, vet jag. Jag försöker tänka att det fortfarande inte är så jäkla livsviktigt vad som händer nästa år. Jag försöker ta framtidstankarna med en klackspark och se förväntansfullt på det som komma skall, vad det nu än är. Livet är ju så härligt som det är, just tack vare att vi inte vet vad som kommer komma i vår väg. Idag, nästa år, eller om tio.

 

Maja.