majjaeriksson

Klockan ringer åtta. Jag snoozar nästan till halv. Vaknar till och ser att det är vackert där ute. Duschar fort för att hinna ut innan det fina försvinner. För man vet aldrig. Struttar ut på en lerig åker med sköra strumpbyxor och för stora stövlar. Fotar och andas. Går in och äter brakfrulle. Det är gröt och ägg och mackor och juice. Snabbpluggar. Har två bollar i luften samtidigt. Eller mest en. Mailar handledaren att jag känner mig lite efter just nu, men vad kul det känns ändå.

 

Cyklar till tåget. Det är ganska kallt, men jag blir ganska varm. Ser ett träd med bara ett enda löv kvar. Ett gult. Kommer fram samtidigt som tåget. Jag är inte sen, det är tåget som är tidigt. Andas ut. Tänkte läsa på tåget men sitter bara. Sitter mittemot en tant. Kan inte bestämma om hon ser snäll eller arg ut. Tänker att man nog ändå inte ser sånt utanpå.

 

Har seminarium. Är nervös innan. Är som vanligt så korkat oförberedd. Är nervös under. Känner mig dålig. Men. Får god kritik på min text. Mycket god. Blir några snäpp längre. Starkare. Varför kan jag aldrig lära mig att tro på mig själv? Varför kan jag aldrig lära mig att vara bättre förberedd? Efter känns det bra. Lättad. Nöjd. Glad. Glad på livet rentav. Kontrasterna. Jag är inte samma person innan och under som efter. Det är sant.

 

Åker buss. En kvinna (tant?) plockar upp min tappade vante från bussgolvet. "Den här kanske du behöver sen." "Åh, tack." Det är något med vänliga ord från en främling sådär. Det är så fint bara.

 

Hoppar av vid Honom. Skyndar mig upp och ringer på. Blir sådär lite pirrglad där jag står utanför dörren. Blir sådär pirrglad när Han öppnar med det där leendet och den där kramen. Det känns som att jag har kommit hem.

 

Maja.