majjaeriksson

 

Idag såg jag på en film under frukosten, The Perks of being a wallflower. Den fastnade hos mig. Den var en sån där film som gör ont samtidigt som den är så fin. Ni vet, man tror att man bara tänker på människorna i filmen och att det är för dom tårarna faller och man tror att man tycker om att se på film så mycket för att då kan man försvinna från sitt egna liv ett tag. Jag tror inte att det är så enkelt. Tröjärmen blir våt för att man tänker på sig själv minst lika mycket som på personerna i filmen, tror jag.

Jag tyckte mycket om filmen. Se den!

 

"We accept the love we think we deserve"

 

Maja.