majjaeriksson

Ibland stannar jag upp. Känner hur Maja, 17, gjorde och kände likadant. Det är inte bra. Jag vill inte hamna där igen. Vill inte göra allt med honom i tanken. Vill inte jogga och tänka att det är liiiite för honom. Vill inte fota ett bröllop och tänka; nu hade han varit liiiite stolt. Vill inte ha honom i tanken hela hela hela hela tiden. Vill inte. Vill. Vill inte. Vill. Jag vet inte vad som är rätt? Eller vad som är bäst? Men jag vet att jag måste åka och hälsa på honom. Jag vill. Och jag har hört att det är viktigt att göra som man vill. Om man inte vet något annat än vad man vill, då är det extra viktigt att man gör just det man vill. Hålla fast vid det. Eller hur? Säg att det är så! Säg att det inte är helt crazyknäppt och bananas att hälsa på honom! Snälla, jag behöver att du säger det. För jag är då inte helt säker.

 

Men jag vill.

Maja.