Igår läste jag ut Norwegian wood av Haruki Murakami.
Den var fin, men också hemsk. Poetiskt, men också rak på sak. Seg, men också fängslade.
Här kommer några utdrag:

"Detta hade tyckts mig vara den enkla, logiska sanningen. Livet är på den här sidan, döden på den andra sidan. Jag är här, inte där. Men den natten då Kizuki dog förlorade jag förmågan att se på livet och döden i sådana enkla termer. Döden var inte längre livets motsats. Den fanns redan där inuti mig, den hade alltid funnits där och den sanningen skulle jag aldrig kunna glömma hur jag än försökte. När döden tog den sjuttonåriga Kizuki den där natten i maj tog den mig med."
----
""Gillar du ensamheten?" frågade hon och lutade kinden mot handen. "Reser ensam, äter ensam, sitter ensam en bit bort från alla andra på föreläsningarna..."
"Ingen gillar ensamheten. Jag anstränger mig inte för att få vänner, det är allt. Man blir bara besviken", sa jag."
---
"Alla sa att hon var för smart eller att hon hade förläst sig på böcker och hon läste verkligen massor. Hon hade hur många böcker som helst. Jag läste många av dem efter det att hon hade dött och det var så sorgligt. Hon hade skrivit kommentarer i marginalerna, blommor låg pressade mellan sidorna - där låg också brev från pojkvänner. Varje gång jag hittade något sådant grät jag. Och jag grät massor."
---

Boken handlar om: Kärlek. Saknad. Livet. Döden. Det är en vacker historia, men samtidigt hemsk.

Nu har jag börjat läsa en bok som är helt underbar. Men den får ni höra om när jag läst ut den. Vilket kommer gå fort...

Maja.