När jag var liten och låg och skulle sova så tänkte jag ibland på döden. Jag tänkte på hur det skulle vara att dö och hur det skulle bli, efteråt. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att allt bara skulle bli svart och tyst. Hur man skulle ligga där i mörkret och inte kunna se, höra eller känna någonting. Hur man skulle vilja röra på sig och säga något och hur man skulle upptäcka att det inte gick, att man inte kunde göra någonting. Att allt bara skulle vara slut. Plötsligt slut och så för alltid slut. Och hur livet skulle fortsätta att rulla på, fast nu med än människa mindre.

Jag kommer så väl ihåg hur jag låg där i min säng och funderade i mörkret. Hur mina tankar kväll efter kväll drogs åt samma håll trots att jag varje gång blev rädd. Jag minns att jag blev tvungen at tända lampan och kanske spela någon musik, eller iallafall låta mina öron lyssna till något ljud, vad som helst. Bara det inte var tyst och mörkt. Som döden.

Än idag kan jag fundera så där. Det är otäckt att tänka sig att det bara tar slut när man dör. Att det bara är mörkt och tyst och slut.

Nej usch, jag tror jag väljer att tro på ett liv efter döden.


Maja.