Vi satt där. Jag och du. Du och jag. Tillsammans.
Som så många gånger förut satt vi där tillsammans.
Jag ville säga något. Jag kunde ha sagt vad som helst, vad som helst för att bryta den tystnaden.
Den obekväma tystnaden.
Man kunde ta på den. Jag ville slå på den. Jag ville sparka och skrika.
Min hjärna arbetade för fullt. Tankar, funderingar, frågor och ideér snurrade i mitt huvud.
Men inga ord tycktes duga för mina läppar.

Det var ju som vanligt. Där var du och där var jag.
Men tystnaden. Tystnaden var inte som vanligt.
Tystnaden emellan oss var plötsligt jobbig.
Den nya tystnaden var stor och skrämmande.

Det var där vi förlorade oss.

Maja.