I tisdags morse träffade mamma på våran lilla kisse Elvis. Men sen när vi gick ut till stallet under dagen så var han inte där. Vi gick omkring och ropade och tjoade på honom, men ingen Elvis kom fram. När kvällen kom och många tårar hade fällts så förstod vi, ingen mer Elvis, antagligen har räven tagit honom, tänkte vi. Jag gick ut till stallet, det var sent, men jag kunde inte riktigt greppa att Elvis var borta, att jag aldrig skulle få se honom mer, aldrig höra hans ständigt spinnande. Jag gick in i stallet, såg hans tomma korg, hans orörda kudde, tårarna rann ner för mina kinder, vår älskling var försvunnen. Natten gick, vissa sov, andra kunde inte. På onsdagen väckte Lisa mig och sa att de inte hade sett Elvis den morgonen heller. Man försökte acceptera, försökte förstå, för vad kan man göra liksom!? Eftermiddagen kom. En bil svänger ner vid vårt hus, Lisa säger att det är grannen. "Det är katten", säger jag. "De kommer med katten." Världen står stilla fram till att kvinnan som kommer fram till oss säger: "Jag har fått en extra katt." Känslan som infann sig i mitt hjärta då kan inte beskrivas med ord. De visade ett kort i kameran, Lisa kollade på det, trodde att det var Elvis, men var inte säker, såg inte riktigt. "Men vi åker och hämtar honom", sa grannen. Och så åkte de iväg, bara några hus bort, men det kändes som en evighet innan de kom tillbaka. Och visst var det Elvis de hade med sig, visst var det vår älskade lilla kurrande katt. Just i den stunden kändes det som en dröm, men nu vet jag, nu förstår jag, han är tillbaka, tillbaka för att stanna.

Kom ihåg detta och ta vara på det du har när du har det, för en dag finns det inte kvar vid din sida längre.


Hemma, hemma för att stanna<3

Maja.