majjaeriksson

1.

Jag slängde en sista blick i backspegeln och ökade farten, landsbygden och de högre hastigheterna tog vid. Vi, bilen och jag, lämnade staden där jag levt hela mitt liv. Staden där jag kommit till världen, lärt mig tala och gå och växt upp. Staden där jag gått i skolan, blivit kär och utvecklats till en kvinna. Staden där jag hade min familj och mina vänner. Min stad. Det var inte första gången jag lämnade staden, självklart inte, men det var speciellt den här gången. Det var ett adjö på obestämd tid.

Jag fortsatte vägarna fram. Jag åkte förbi åkrar och ängar och kossor och hästar. Jag passerade traktorer och ladugårdar och skogar och sjöar. Efter att ha kört länge, på en slingrade, smal väg med tät skog och berg längs vägen, kom jag fram till en sjö. En liten sjö. En väldigt liten sjö. Det är något speciellt med små sjöar. De bidrar med en särskild stämning, ett lugn, och jag vill bara ta en liten båt och ro ut till mitten av sjön och bara sitta där. Små sjöar är så fina, de borde få ett eget namn, finns det ett ord som betyder ’liten sjö’? Ja, just det, tjärn.

Vid sjön fanns en rastplats. Jag svängde in och stannade. Läge för rast. Jag satte mig vid en bänk och tittade ut mot den lilla sjön. Det blåste lite och det var lite sol och lite moln. Jag var lite hungrig. Jag vecklade ut foliepappret och började tugga på min medhavda köttbullesmörgås. Det var lite tyst. Men jag hörde något på avstånd. En bil? Nja, snarare en motorcykel. Ljudet kom närmare och närmare och efter en stund hörde jag hur den bubblande mc:n var där jag var och svängde in på rastplatsen som jag hade gjort nyss.

Motorn stängdes av och kängor med lite klack sattes ner på asfalten. Jag var inte tillräckligt nyfiken för att vända mig om. Jag nöjde mig med att lyssna. Jag spände öronen, det kändes nästan som att jag lutade mig bakåt, och lyssnade ordentligt. Men det var ganska tyst nu. Igen. Jag vände mig om. Motorcykeln var lila och svart och stor. Alla motorcyklar är ganska så stora. Tanten bredvid motorcykeln var liten. De flesta tanter är ju ganska så små. Hon hade tagit av sig hjälmen och lagt den på sadeln. Hennes gråa, tunna hår stod åt alla håll och hon stod vänd åt mitt håll. Men hon kollade liksom förbi mig. Nästan igenom mig. Såg hon mig inte? Jag blev lite generad för det kändes som att jag stirrade. Jag vände bort blicken och vände mig mot sjön igen. Men jag fortsatte att lyssna. Och att inte höra något. Jag hade ätit upp min macka och hade situationen varit annorlunda så hade jag nog lämnat bänken och sjön och rastplatsen, men jag satt kvar. Stod tanten kvar vid motorcykeln? Jag vågade liksom inte vända mig om igen.

Efter en stund, jag hade alltid haft dålig tidsuppfattning, hörde jag steg. De gick bortåt. Jag kikade försiktigt över axeln. Tanten var på väg mot toaletterna. Hon var verkligen liten och tunn. Och hon gick ganska illa, inte haltande utan snarare släpande. Hon försvann in. Jag tänkte passa på och ta mig till bilen och åka iväg, men återigen var det något som höll mig kvar. Jag satt kvar.

 När tanten kom ut mötte hon min blick. Hon log och gick rakt mot mig.
”Har du inte sett en mc-kärring förut?” skrattade hon. Jag blev återigen lite obekväm och kände hur kinderna blev lite rosiga.
” Det är ingen fara”, sa hon, ”jag är van vid att få förundrade blickar.” Jag kunde fortfarande inte säga något. Tanten satte sig tillrätta bredvid mig.
”Vilken fin tjärn”, sa hon.
”Ja, jättefin”, sa jag. Hon kollade på mig och log. Hennes tänder var sneda och gula, men hennes ögon var desto vackrare. De blänkte som sjön emot mig.
”Vart är en sån liten dam som du på väg då?”
”Jo, jag vet faktiskt inte…” Tanten kollade intresserat på mig.
”…jag har inte bestämt det. Faktiskt.” fortsatte jag.
”Då har vi något gemensamt, du och jag, jag vet inte heller vart jag ska. Faktiskt.” Vi både blickade ut mot sjön. Ingen av oss sa något på en lång stund.
”Nej, det kanske är dax att dra sig vidare…” sa tanten och hoppade ner från bänken. Hon var så liten att det faktiskt blev som ett litet hopp.
”Jaa…” sa jag, och log.
”Men du”, sa hon, ”vi kanske ses igen!”
”Ja, det kanske vi gör”, sa jag.

Jag följde henne med blicken när hon gick till motorcykeln. Hon tog på sig hjälmen. Rättade till skinnklädseln som satt som allt annat än ett skinn på henne och skuttade upp i sadeln. Och sen log hon. Med munnen och med ögonen. Och när hon lämnade rastplatsen vinkade hon och så gasade hon till lite extra. Jag skrattade lite för mig själv och tänkte att jag också skulle bli en mc-kärring. En dag.

---------------------------------------------------------

Så! Sen har jag börjat lite på kapitel två, men det får ni inte se. :) Vi får se om jag klarar att fortsätta fram till slutet!

Ha nu en bra onsdag!

Maja.