majjaeriksson

Hon öppnade bakluckan och slängde in väskan, satte sig i bilen och åkte iväg. Lämnade bostadsområdet bakom sig, lämnade staden bakom sig och lämnade landskapet bakom sig. Hon fortsatte vägarna fram. Susade förbi lägenheter, villor, radhus, skogsområden, sjöar, berg och åkrar. Hon fortsatte vägarna fram. Svängde in på en liten grusväg, för att senare rulla ut på motorvägen, körde på en krokig asfaltsväg, för att senare köra på en spikrak, bred väg. Hon fortsatte vägarna fram. Hon visste inte vart hon var på väg, hon hade ingen karta och la inte mycket uppmärksamhet på skyltarna. Om det händer en olycka och jag måste ringa ambulansen kommer jag inte kunna säga var jag är, tänkte hon. Hon fortsatte vägarna fram.

Hon stannade när vägarna tog slut. Det var vid havet. Hon steg ut ur bilen och gick ner på stranden. Hon satte sig i den grusiga sanden och blickade ut mot havet. Alla visste att havet hade något speciellt, men vad var det egentligen? Hur gjorde havet för att framkalla den där känslan hos alla som satte sig på stranden? Det var helt tyst. Nästan. Havet kluckade mot några klippor längre bort och vinden ruskade om träden. Och hennes hjärta slog. Bultade.

När hon slog upp ögonen möttes hon av miljontals stjärnor på en svart himmel. De tindrade mot henne. Havet kluckade fortfarande mot klipporna och vinden ruskade fortfarande om träden. Och hennes hjärta slog fortfarande. Bultade. Hon slängde en sista blick på stjärnorna och satte sig upp. Hon slängde en näst sista blick på havet och ställde sig upp. Och hon slängde en sista blick på havet, vände sig om och gick mot bilen.

Hon visste fortfarande inte vad det var havet gjorde med henne. Men hon visste däremot vad de där hemma gjorde med henne. De gjorde henne till den hon var. Det var dags att åka hem. Hon satte sig i bilen och körde. Hem.

Maja.