majjaeriksson

Detta skrev jag i somras och sen dess har jag inte skrivit något. Jag är så otroligt bra på att börja, men sen inte komma vidare... Jag är nöjd hittills iallafall. Check it out:

En plats i skuggan

Hon satt i trädgården. Fåglarna kvittrade och solen sken, men hon hade valt en plats i skuggan. Man kunde ana trafikens buller, eller var det sommarens alla humlor som flög från blomma till blomma? Några meter bort låg en katt. Också i skuggan. Det hade varit en ovanligt varm sommar hittills, vilket självklart hade glatt många sommarsjälar där ute… Men hon var en höstsjäl, en hundraprocentig höstsjäl.

Det var på hösten som hon levde. Kanske satt hon på en äng och målade av skogens alla färger. Eller så satt hon bara där och lät skogen måla henne. Fylla henne med färg och kraft. Det var ju också på hösten som hon tog hand om alla löv som fallit av träden. Hon krattade ihop dom i lagom stora högar och lät igelkottar få flytta in. Varje kväll ställde hon ut en tallrik med mjölk, och varje morgon var tallriken tom. Det var också på hösten som hon satt uppe på vinden och lyssnade på regnets smattrande mot takfönstren.

Hon rykte till när två cyklister susade förbi bakom hennes rygg. Hon fascinerades alltid över hur fort dom cyklade, dom svischade verkligen förbi, bokstavligt talat. Men förutom det faktum att dom cyklade så fort så var dom ju precis som hon. Hon kunde också ha färgstarka kläder och knasiga skor…

Än en gång rykte hon till. Telefonen ringde.
”Hej, det är jag. Förlåt att jag inte hörde av mig igår, men jag och Jocke var ute och paddlade. Vi la i kanoten där… vad heter det? Du vet där vi badade när vi var små…?”
”Koviken.”
”Ja, just det, Koviken. Vi la i kanoten där och så paddlade vi. Det är så fint där längs ån. Vi paddlade hela dagen och så stannade vi vid en liten strand. Jättefint var det och så skulle vi sätta upp tältet, men så visade sig att vi hade glömt det. Jag trodde att Jocke hade packat det och han trodde att jag hade packat det. Men i alla fall, det gjorde inget, sovsäckarna hade vi ju kommit ihåg så vi kröp ner i dom och sov under stjärnhimmeln, det var så otroligt vackert och vi hade ju tur med vädret och…”
”Klick.” Anja suckade och la ner mobilen i fickan. Det ringde igen.
”Du, förlåt, jag tänkte mig inte för, förlåt. Vill du att jag kommer över? Jag kan ta med fika!?”
”Ja…”
”Jag ska bara duscha, det kan jag behöva efter en natt i vildmarken, du skulle bara veta hur jag luktar och…”
Anja suckade.
”Är du på väg eller?”
”Förlåt, jag skyndar mig, jag lägger på nu, hej då!”
”Vänta, du, skulle du kunna köpa…” började Anja, men rösten i andra änden var redan borta.
”… lite grejer åt mig på vägen hit…” avslutade hon tyst för sig själv. Hon suckade och la återigen ner mobilen i fickan.

Och så väntade hon. 26 minuter senare hörde Anja hur Karins bil närmade sig. Den var inte direkt ny och man kan inte säga att den smög sig fram genom skogen. Nån minut senare kom Karins lilla, röda ford skuttande. Bromsarna gnisslade när Karin svängde in på uppfarten och Anja tog ett djupt andetag när Karin hoppade ut ur bilen.
”Tja, syrran!” Karin smällde igen framdörren, tog sig till bakdörren och tog ut en kasse med texten: ”Larssons bageri”
”Här var det fikleverans, har jag kommit rätt?” Anja suckade över systerns överdrivna entusiasm, hon visste att hon inte behövde svara.
”Jag köpte såna där bullar som du gillar och sån där dricka du vet, för du har väl inte börjat dricka kaffe på gamla dar? Karin blinkade lekfullt åt Anja. Släkten Berggren hade alltid varit en riktig kaffesläkt. Farbror Bernt ägde ”Bernts kaffe”, en kaffefabrik som gått i arv från generation till generation. Bernt och faster Rita, kanske framförallt faster Rita, var alltid måna om att släkten skulle ha kaffe. Och det hade dom. Alla släktingar fick kaffe så det räckte, inte bara till att dricka utan även till att ta ett dopp i om man skulle vilja det.
”Nee…” Svarade Anja som svar på systerns fråga. ”Jag tänker aldrig bli en kaffedrickare”, tänkte hon för sig själv.
”Jag tänkte väl det!” utropade Karin och som om hon hade läst Anjas tankar la hon till:
”Nej, du kommer nog aldrig att bli nån kaffedrickare, du.”
Hon tog en stol och satte sig bredvid sin syster. Det blev tyst i några sekunder. En fluga rundade systrarna där dom satt.
”Du, hur är det egentligen?” Plötsligt var Karin allvarlig, hon la försiktigt en hand på Anjas axel och fortsatte:
”Förlåt för förut, förlåt för att jag babblade så pass…” Karin klappade Anja på axeln.
”…du vet, jag menar ju inte att göra dig ledsen…”
”Jag vet.” svarade Anja, och för första gången sedan Karin kommit sa hon en hel mening:
”Det är inte ditt fel, du vet.”
”Jag vet.” svarade Karin. ”Jag önskar bara att allt var som förut, du vet, innan…”
”Jag vet, det önskar jag också…” Anja svalde. Sen satt de tysta en stund. Karins hand på Anjas axel. Anja stirrade rakt fram och Karin tittade medlidsamt på sin syster. Sedan reste hon sig upp och ruffsade om Anjas mörka kaluffs , innan hon tog kassen och gick mot huset.
”Jag fixar iordning fikat.” sa hon, innan hon försvann in i den lilla villan. Men Anja hörde inte var systern sa, hon var redan långt bort i tankarna…

157 dagar tidigare

Hon satt i trädgården. Fåglarna kvittrade och solen sken, hon älskade att sitta i solen.
”Anja, är du klar?” Ett blont, välkammat huvud tittade ut genom dörren. ”Kan jag låsa?”
”Javisst, jag är klar! Anja klappade på väskan som hon hade placerat bredvid sig.
”Good” fick hon som svar från dörröppningen. Hon reste sig från snödrivan där hon satt och lyfte upp väskan. Den var tung, men så hade hon varit tvungen att sätta sig på den för att få igen dragkedjan också. Hon hade fullt sjå att få den tunga väskan till bilen där skidorna redan stod lutade mot den silvriga volvon. Hon tittade på skidorna och myste, vad kul det skulle bli!

Och så var de iväg, Adam körde och Anja satt bredvid. De svischade förbi villor, affärer, lägenheter och skog. Ibland kommenterade någon av de ett fult hus eller en affär med ett annorlunda namn, men annars sa de inte så mycket till varandra. Tillsammans hade de fixat en skiva med blandade låtar, de hade, som tur var, samma musiksmak så det hade inte varit något problem att få ihop ett 20-tal låtar som båda kunde njuta av. Adam klämde i och sjöng med, han hade en fin sångröst. Anja som var medveten om att hon var tondöv hängde på och sjöng hon med. Hon sjöng mycket hellre än bra och hon märkte inte att Adam hade tystnat och kollade flinande på henne. När hon märkte det en halv låt senare så var det en lite generad blick som mötte hans.
”Jag älskar dig” sa han. Han flinade inte längre. Han log. Hon älskade hans leende. Hon kollade ner på hans hand som vilade på växelspaken, hans händer var perfekta. Hon tog hans hand i sin och tänkte att de där händerna verkligen var vackra tillsammans och att det nog var bäst att hon aldrig släppte taget. Hon lyfte blicken, kollade på honom och började: ’
”Jag älsk…” Hans ansikte förändrades på ett ögonblick, hans ögon spärrades upp och munnen grimaserade i skräck. Samtidigt ställde han sig på bromsen, men det var för sent.

”Anja, hallåå? Är du vaken?” Karin skakade lite försiktigt på sin syster.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag är som sagt nöjd hittills men av någon irriterande anldening kommer jag inte vidare...

Maja.