majjaeriksson

Jag har alltid varit den tysta och blyga eleven i skolan. Jag har alltid fått höra att jag inte är någon talare, att jag är för blyg och för tyst och borde ta för mig mer. Det är det de har sagt på utvecklingssamtalen genom åren.
Det absolut värsta jag visste var att stå där framme och tala inför klassen. I väntan på min tur ökade hjärtklappningen och handflatorna blev fuktigare och fuktigare. Jag darrade av nervositet och tänkte alldeles för mycket. När det sen blev min tur gick jag med darrande ben fram till tavlan. Och i samma sekund som jag började prata antog mitt ansikte en högröd färg. Jag var nervös och kände hur det hettade i ansiktet, vilket ökade min nervositet ytterligare. Jag hatade muntliga redovisningar, det var det absolut värsta jag visste. Jag mådde dåligt långt innan och under framträdandet. Hur det kändes efteråt kommer jag inte ens ihåg.

I onsdags hade jag en muntlig redovisning och idag också. Nervositeten finns fortfarande där. Hjärtat klappar på lite extra och får jag välja så hoppar jag gärna det muntliga. Men jag klarar det. Jag mår inte dåligt inför det längre. Jag blir inte högröd i ansiktet. Och nu kan jag minnas känslan som infinner sig i min kropp efteråt. Känslan jag känner efter det att jag överlevt ännu en muntlig redovisning, den känslan ligger lätt på topp fem av alla känslor jag någonsin upplevt.

De får gärna fortsätta att säga att jag inte är någon talare, att jag är för blyg och borde ta för mig mer. För det är sant. Men när jag tänker tillbaka på min relation till muntliga redovisningar på lågstadiet, i femman eller i nian så blir jag bara så otroligt lättad och stolt över mig själv. Lättad för att det inte känns så nu längre, som det gjorde då, för det var en riktig pärs. Och stolt över mig själv för att jag kämpat på och till stor del vunnit över min "scenskräck".

Jag tror att jag äntligen fått betalt för att jag alltid försökte och redovisade oavsett hur jobbigt det var. Och det känns så jäkla bra! Äntligen!

Maja.