Mörkret började falla. Kylan kröp hela tiden tätt bakom mig. För varje steg jag tog tycktes kylan bli mer envis. Mina vantar som med åren blivit kallare och kallare, värmde inte nämnvärt. Jag strosade gatan fram. Himlen var grå och bakom molnen skymtade jag en suddig måne. Kylan hade ett fast grepp om mina händer. En bil åkte förbi. En cykel. Lysen i dunklet. Jag blickade på husen. Jag försökte återigen värma mina händer. I ett fönster mötte jag en liten flickas blick. Emellan adventljusstakens sken glittrade hennes ögon. Hon log. Jag log. Plötsligt var jag inte lika kall. Plötsligt var inte månen lika suddig.


Maja.