Jag minns känslan. Ibland finns den där. På något sätt. Så nära, samtidigt så långt borta. Jag kan inte ta på den. Jag kan inte heller känna lukten. Jag känner en bris. Jag känner ett litet sug i magen. Jag kan nästan se. Nästan. Känner en början. Skymtar sedan en annan. Det fanns två. Jag önskar nog att det stannade vid en. Men ändå inte. Saknaden dyker upp ibland. Svävar förbi. Längtan som förut var så stark, finns inte mer. Jag kommer aldrig glömma. Aldrig glömma. Aldrig. Glömma.